Ingela och Kjell lyckades mötas i sjukdomen: ”Har kommit varandra närmare”

Julisolen värmer sjön och får den att glittra. Intill står ett vindskydd med mossigt tak och till höger om det bildar två stubbar och en kluven trädstam en bänk. De slår sig ner och ser ut över vattnet. Han tar upp kikaren men lyckas inte lyfta den till ögonen. Armarna har blivit för svaga. Hon känner hur tårarna börjar bränna i ögonen och vänder ryggen till. Vill inte att han ska se att hon är ledsen.

– Då blev det klart för mig att han hade blivit riktigt dålig. Jag hade inte märkt att han hade blivit så svag, säger 67-åriga Ingela Stridh.

I våras fick hennes man Kjell Hansson, 72, bulbär ALS. Ett besked som till en början splittrade dem. Deras olika sätt att hantera sjukdomen gjorde det svårt att mötas i den.

– Jag ville inte tänka framåt, säger Kjell via sin ögonstyrda dator.

Han försökte så fort som möjligt infinna sig i den nya situationen och fortsätta leva som vanligt. Därför var det tufft vid sådana tillfällen som i somras när Ingela blev ledsen. Hennes tårar påminde honom om sjukdomen och gjorde det omöjligt att själv inte bli lika nedstämd.

Men för Ingela var det omöjligt att hålla ihop det när hennes man långsamt försvann.

– För mig blev det tufft och har varit tufft. Jag kunde inte sluta tänka på att jag kommer förlora Kjell.

Att acceptera varandras olikheter

Med tiden har de fått lära av varandra och acceptera att de handskas olika med situationen. Kjell är inte rädd för att låta sjukdomen ta lite mer plats och Ingela har lärt sig acceptera den mer.

– Idag har vi kommit varandra närmare och vi tror det beror på att vi låtit varandra ha sina känslor, berättar Ingela.

Nu försöker de leva så mycket som möjligt som de gjorde innan sjukdomen. Även om det inte går att hitta på lika mycket som förr försöker de göra något litet varje dag. Det kan vara att besöka en historisk lämning, ta en promenad eller bara titta på ett rally-klipp på youtube.

Det sistnämnda är parets stora gemensamma intresse. Genom åren har de både tävlat och tittat på otaliga race. Ett de minns lite extra är en tävling i Vimmerby.

Regnet vräkte ner över rallybanan och vinden slet i paraplyet. Ingela och Kjell sökte skydd bakom en stor sten för att få lä. Där satt de ihopkurade och tittade på bilarna som for förbi.

I dag skrattar de åt minnet.

– Tänk när vi satt där och frös och det blåste och regnade, men ändå mådde vi så bra, säger Ingela som drömmer sig bort.

En annorlunda vardag

ALS kan försvåra och förhindra en från att göra sådant man älskar. Kjell kan inte längre tävla i rally och det blir svårare och svårare för paret att ta sig iväg på race. Nu för tiden står rallybilen mest i garaget och det är en sorg att inte längre kunna mecka eller ge sig ut en sväng.

Sjukdomen kan också försvåra vardagen. Kjell behöver mer hjälp nu än innan, vilket har varit en utmaning både för honom och Ingela. Men det har också fört dem närmare varandra.

– Sedan Kjell blev sjuk upplever vi en annan sorts kärlek till varandra och det är ändå något fint i allt det här. När jag till exempel hjälper honom med tröjan eller ortosen lägger han armarna om mig och håller kvar.

Hon lägger handen på Kjells överarm. Kollar på honom och ler.

Vad hade ni velat säga till den som befinner sig i en liknande situation?

– Det viktigaste är att, det låter så klyschigt, men att man försöker acceptera att det är såhär och fortsätter leva. Vi kan inte göra något annat, säger Ingela.

– Jag trodde inte att vi skulle ha samma svar, men det hade vi visst, säger Kjell och ler.

Ingela skrattar.

– Vi vet ju att du är sjuk och att du kommer dö. Men du är inte död. Och då lever vi.

Text: Tilda Evertsson