Frida sörjde sin mamma innan bortgången

Hon och pappa sitter på varsin sida om sängen där mamma ligger. Ögonblicket hon så länge försökt föreställa sig är här, men ingenting är som hon tänkt sig. Ingen har panik, ingen skriker, mamma ser inte ut att ha ont. Hon tar hennes hand. Den känns varm, nästan svettig. Pappa konstaterar att mamma inte andas längre och tittar på klockan. Var det allt?

– Från en sekund till en annan ska vi leva utan henne. Ska man behöva göra sådant här?

Så beskriver Frida Pallvik sin mammas sista stund. Hon var 20 år när hon förlorade henne i ALS – en förlust som kastade in henne i en verklighet de flesta möter först långt senare i livet.

Sjukdomen skapade sorgefrustration

Frida var halvvägs genom år två på gymnasiet. Våren stod runt hörnet och om inte alltför länge väntade ett långt och välförtjänt sommarlov. Men för Frida vändes allt i mars. Hennes mamma hade ALS.

Långsamt byttes kompishäng ut mot att hjälpa mamma hemma. Det var något Frida ville, men det skapade motstridiga känslor. Hon beskriver det som sorgefrustration.

– Jag blev frustrerad när jag inte förstod vad hon ville och ledsen över att jag satt i den här situationen. Varför hade vi drabbats? Vad hade jag gjort för att förtjäna det här?

Känslorna sipprade ut över allt. Något så vardagligt som att veckohandla kunde kännas oöverstigligt. Det blev en plågsam påminnelse om hur mammas sjukdom hade förändrat allt och skilde Frida från andra i hennes ålder.

– Jag orkade inte att folk skulle se. Även om jag var öppen med att mamma var sjuk kändes det jobbigt när folk tittade. Det blev så uppenbart att vi var annorlunda då.

Att sörja någon som fortfarande finns

För de flesta tonåringar är döden en avlägsen tanke, något man förväntar sig möta långt senare i livet. Men för Frida blev den verklig redan som 17-åring. Det väckte känslor som var svåra för omgivningen att förstå.

– Det är det som är så konstigt med ALS. För man sörjer ju alla delar av mamma som försvinner innan hon försvinner. Det blir liksom så konstigt att sörja henne när hon fortfarande finns.

Samtidigt var den utdragna processen dubbel. Å ena sidan var det outhärdligt att se mamma långsamt försvinna. Å andra sidan kände Frida tacksamhet att få tid.

– Jag kan tycka att det var lite skönt på något sätt att få processa allt som hände lite allt eftersom. Vi hann prata om allt vi ville prata om och göra allt vi ville göra, säger hon.

Men att se någon gå bort i slowmotion gav också gott om tid att tänka. Frida hann oroa sig över mammas bortgång otaliga gånger innan den faktiskt inträffade. Vad skulle hända vid själva dödsögonblicket? Tänk om det händer på sjukhus och inte hemma? Tänk om det gör ont eller om mamma har panik?

– Eftersom jag visste att hon var på väg bort hann jag få tankar som jag kanske inte hade haft annars, säger Frida.

Men ingen av hennes föreställningar om döden som något storslaget och panikartat stämde. När Fridas mamma somnade in 1 maj 2023, var det i stället stilla.

Gemenskapen blev en vändpunkt

Att förlora sin förälder som 20-åring kändes ensamt. Många i samma ålder hade aldrig upplevt döden på nära håll och därför kändes det som en svår erfarenhet att dela.

– Det fanns ingen av mina kompisar som riktigt kunde förstå eller relatera till det jag hade varit med om, säger Frida.

Därför blev hon intresserad när det en dag dök upp ett inlägg av organisationen Ytan för unga i flödet. De verkar för att skapa mötesplatser för unga som har en närstående som drabbats av en neurodegenerativ sjukdom, som ALS.

Frida anmälde sig till en stödgrupp utan några större förväntningar. Men att få prata med jämnåriga som varit med om samma sak blev en enorm lättnad. För första gången satt hon i ett rum där alla förstod utan att hon behövde förklara. Tankar och känslor hon trott att hon var ensam om delades av fler.

Idag är Frida själv engagerad i Ytan för unga och använder sin röst för att hjälpa andra i liknande situationer.

– Jag har tänkt mycket på att när mamma dör så är mitt liv också slut. Därför är det så skönt att få träffa andra och se att det går att leva ett bra liv även efteråt.