Sjukhuspastorn: Om livet, döden och allt däremellan

Det kan kännas svårt att dela sina innersta känslor och tankar med dem man står närmst. Hos sjukhuspastorn kan det kännas lättare.

– Sådant man inte kan säga till nära och kära blir talbart i vårt slutna rum, säger sjukhuspastorn Roland Stahre.

En sjukhuspastor, eller sjukhussjälavårdare som det också kallas, kan man träffa på en mottagning eller i sjukhuskyrkan. De kan vara ett stöd till både den som är sjuk, anhörig och personal.

Med en sjukhuspastor kan man diskutera frågor om livsmening, ensamhet, hopp eller något helt annat. De läser inte journaler och därför kan man bestämma själv vad man vill dela och inte.

– Själva kärnan i det är att vi går in i möten utan någon slags förförståelse. Det är upp till den vi möter vad vi pratar om, säger Roland Stahre, sjukhuspastor vid Sahlgrenska universitetssjukhus.

Måste man vara troende för att få hjälp av en sjukhuspastor?

– Nej. Vi möter människor oavsett vilken livsåskådning man har.

Framtidsångest

Till skillnad från andra vårdmöten är samtal med sjukhuspastorn inte bundet av att lösa några medicinska frågor. Det gör att det finns tid för att prata om annat som är minst lika viktigt. Som att inse att man kanske inte kommer få fira sin 50-årsdag eller uppleva sitt barn eller barnbarns uppväxt.

Att oroa sig för framtiden är vanligt som ALS-sjuk eller anhörig. Enligt Roland ökar oron för många kring högtider.

– Det blir en påminnelse om att nästa år kanske jag är mycket sämre eller jag kanske inte ens lever, säger Roland.

Att ha någon att dela sina tankar och känslor med i sådana stunder kan göra att det känns lättare.

Att prata om döden

– Den gemensamma nämnaren för mig och den jag möter är ju att vi alla ska dö. Och på något sätt kan vi hitta en allians i det.

Med sjukhuspastorn kan man fundera kring hur döden är och vad som händer sedan. Det kan handla om allt från existentiella frågor till mer konkreta rädslor.

– För många är det inte döden utan döendet som är den stora utmaningen, säger Roland Stahre.

En förklaring till det är att döendet är lättare att föreställa sig. Kommer det göra ont? Hur är det att säga farväl?

Prata med en utomstående

– Föreställningen om hopp och ett värdigt liv är föränderligt. Vi kan vara tvärsäkra när vi är helt och fullt friska. Men hoppet får annan gestalt längs vägen. I ett palliativt skede kan hoppet handla om att bara den här dagen ska bli så bra som möjligt.

Att själv drabbas eller vara anhörig till någon med ALS kan vända upp och ner på hela livet. Framtidsplaner förändras, drömmar tvingas ställas in och vardagen tar ny karaktär. Som anhörig är det lätt att tappa bort sig själv. Enligt Roland är man både en resurs och delaktig i att rå om den sjuke.

– Men det finns ett tredje ord som jag vill betona med jättestora bokstäver. Det är att man själv också är drabbad.

ALS påverkar alla. Därför är det viktigt att ha någon att dela sina tankar med.

– Be om att få prata med någon som har tid, kan ge tid och som finns utanför familjen, säger Roland Stahre.

Även om det är bra att prata med sina närmaste menar Roland att det kan vara till hjälp att prata med någon man inte har en relation till. Vissa tankar och känslor kan vara sköna att lufta med någon man inte riskerar att göra arg eller ledsen.

Samtalen med en sjukhuspastor behöver inte nödvändigtvis handla om ångest inför framtiden och döden. Det kan också handla om livet. Som att se fram emot att träffa en vän i helgen, klippa sig på tisdag eller bara låta solen pricka näsan med fräknar i eftermiddag.

– Du är så mycket mer än din diagnos. Du är du.