Forskare söker svar om ALS i hjärnans blodkärl

Berätta kort om ditt forskningsområde – vad är det du undersöker och varför är det viktigt?

– När en människa drabbas av ALS minskar motorneuronernas funktion och antal. För att neuroner – nervceller – ska fungera behöver de stadig tillförsel av syre och glukos via blodkärlen. Om blodsystemet av någon anledning slutar fungera dör nervcellerna. I djurförsök har vi kunnat vi följa riktigt tidiga stadier av ALS, och då ser vi att problem i hjärnans blodkärl kommer före problem med motorneuronerna. Vi vill, enkelt uttryckt, undersöka hur dysfunktion i blodkärlens celler kan bidra till att motorneuroner dör.

När vi har tittat på tidslinjen, alltså i vilken ordning cellernas funktion förändras eller upphör vid ALS, har vi sett att en viss celltyp i hjärnans blodkärl, som heter perivaskulära fibroblaster, aktiveras allra först. Det uppstår skador i blodkärlens väggar och fibroblasterna börjar producera ett protein som kallas SPP1. En ökning av det proteinet i blodet hos ALS-patienter förutspår ett mer aggressivt sjukdomsförlopp och kortare förväntad livslängd.

Hur kan din forskning bidra till ökad förståelse eller nya behandlingar för ALS?

– Planen är att vi först ska ta reda på hur aktiviteten i fibroblasterna bidrar till ALS i ett tidigt skede, och även påverkar förloppet. Nu vet vi att mängden SPP1-protein som utsöndras kan indikera prognosen för en ALS-patient. Hög halt i blodet innebär sämre prognos. Därför hoppas vi kunna utveckla ett kliniskt verktyg för att mäta halten av SPP1. Ett sådant skulle till exempel kunna användas för att dela in patienter i grupper vid läkemedelsprövningar, baserat på deras prognos. Ju skickligare vi är på att förutsäga ett obehandlat sjukdomsförlopp, desto bättre uppskattning kan vi göra av läkemedlets effekt.

Läkare skulle också tydligare kunna berätta för en enskild patient hur lång den förväntade överlevnaden faktiskt är: fem år, tio år eller "du har tyvärr en mycket dålig prognos".

I dag vet vi inte om SPP1-proteinerna utsöndras för att skydda nervsystemet eller om de är skadliga. När vi har tagit reda på det vet vi om det är en bra idé att försöka hämma SPP1 hos ALS-sjuka. I så fall kan en sådan hämmare utvecklas till klinisk behandling.

Hur kommer det sig att du fastnade för att forska på just hjärnans blodkärl?

– Det var till största delen en slump. När jag kom till Karolinska Institutet som postdoc för ett antal år sedan blev jag medlem i en forskargrupp som studerade blodkärl i hjärnan och ryggmärgen. Vi tittade bland annat på hur läckor via blod-hjärnbarriären kan orsaka försämringar vid exempelvis stroke eller MS. Jag frågade min handledare om vi inte kunde undersöka den mekanismen vid ALS. Eftersom labbet där jag jobbade inte brukade titta på ALS, blev detta min egen nisch som forskare. Överhuvudtaget är det väldigt få personer i världen som undersöker dysfunktion i blodkärlen vid ALS.

Hur ser forskningsläget ut framåt inom ditt område?

– En framtida förhoppning är att se om det går att stabilisera blodkärlen genom att stödja deras korrekta funktion och därmed behålla flödet av syre och glykos till nervcellerna. Detta är sannolikt en bidragande faktor till individens motståndskraft mot sjukdomen.

Vilken är din drivkraft som forskare?

– Helt enkelt att ALS är en obotlig hjärnsjukdom och att än så länge finns det ingenting på planeten som kan stoppa dess framfart. Om jag då kan göra det minsta lilla för att vi ska förstå sjukdomen bättre, eller till och med kan hitta nya behandlingar, så är jag med och gör skillnad för människor som annars helt skulle sakna hopp. För mig är detta mycket meningsfullt att ägna min tid och energi åt.

Vad betyder anslaget från ALS-fonden för dig och din forskning?

– Personligen är det svårt att överskatta fondens betydelse. Forskningsanslagen därifrån har gjort att jag kan följa drömmen om att forska på blodkärlens inverkan vid ALS. Uppmärksamheten från fonden gör mig uppmuntrad att fortsätta i den här riktningen.

Text: Linda Swartz